Idag den 23 februari 2021 är det exakt 45 år sedan jag började på Statens Järnvägar. När jag tittar tillbaka så undrar jag ibland vart tiden tog vägen. Det har varit minst sagt en händelserik tid och jag har trivts med de olika arbetsuppgifter som jag haft under åren. I arbetsuppgifter räknar jag också in de fackliga uppdrag som tidvis tog ganska mycket tid och kraft i anspråk.
Men hur började det egentligen och vad var det som gjorde att jag sökte mig till Statens Järnvägar och flytten till Göteborg.
Jag tänker mig att under 2021 skriva en och annan skröna om det som varit och varför jag inte tycker att det var bättre förr.
Men vi börjar från början.
Tåg har nog alltid intresserat mig och starten har jag identifierat till att jag gjorde en pryo på järnvägen i Årjäng när jag gick i 9an hösten 1972. Jag hade inga speciella förväntningar vad som väntade vid pryon, men det var intressant och jag träffade ett antal trevliga anställda på stationen.
I första hand Erik Gustafsson som var förste järnvägsexpeditör, fjxp, och tjänstgjorde som tågklarerare. Han tog hand om mig och visade runt och såg till att jag fick insyn i allt från vagnar som fanns på bangården till godsmagasin och banavdelningens verksamhet. Första dagen ordnade han så att jag fick åka med godståget till Koppom på ett T21 lok. Att jag fick köra loket en bit av resan till Koppom är preskriberat. Åter tillbaka till Årjäng med mötande rälsbuss.
Tiden gick fort och efter pryon skrev jag en rätt obegriplig uppsats med allt som jag observerat och varit med om.
Trots allt hade jag nog fått tanken om att söka mig till järnvägen och då framförallt intresserade det mig att bli Lokförare. Eftersom jag hade fått information om att SJ inte anställde personer i lokförartjänst med glasögon så skrev jag ett brev till SJs Centralförvaltning hösten 1972 och frågade om synkraven samt om det fanns någon typ av prospekt med information. Jag var tidigt ute eftersom jag fyllde 15 år i november 1972.
Brevet som jag skrev finns inte kvar, men jag fick faktiskt svar från SJ och det svaret hittade jag i en gammal pärm:
Erik Johannesson 